Gröna Lund del II

(foto: www.gronalund.com)

Förträngningen är visst total sedan kvällen på Gröna Lund den där gången för snart två år sedan. Någon påminde mig just om vad som hände senare under kvällen. Hur kan jag överhuvudtaget ha förträngt det så?

K a t a p u l t e n.

Hela kusinhögen, Stor, Stor och Mindre, drog med mig bort till Katapulten och jag var med på noterna som jag minns det. Jag har ju åkt Fritt Fall tidigare och det var häftigt och lite läskigt men att bara åka uppåt med Katapulten trodde jag bara skulle kittla rejält i magen. Vad jag inte riktigt hade koll på var att man även fick åka ner...och upp...och ner igen...som en jäkla jojjo.

Gissa om jag blundade.

Gissa om jag skrek.

Jag höll i mig i allt vad som fanns att hålla i. Ett krampaktigt tag. Jag såg döden i vitögat. Kusinhögen skrattade åt mig och sträckte ut både armar och ben i luften. "Kolla på oss! Blunda inte!"

Chockad.

Benen kunde jag knappt känna.

Efter det var inte kvällen på Gröna lund rolig längre.

Hjälp! Diagnos?

Kanon eller Kass

Kikar just på slutet på "Talladega Nights", med Will Ferell och John C. Reilly i huvudrollerna, och måste bara säga att det är en film som jag tror att man antingen tycker är en guldrulle eller verkligen något av det kassaste som gjorts. Ikväll är det helt klart rätt film för mig och jag gör tummen upp. Den ligger på gränsen men är sjukt rolig!

Shake and bake!

(foto: Lovefilm)

Gröna Lund del I

(foto: www.gronalund.com)

Jag läste just J:s inlägg om ett Gröna Lund-besök i helgen och blev nästan lite avundsjuk men när jag kikade in på Gröna Lunds webb så ramlade mina minnen av det senaste besöket där brutalt över mig.

Glad och förväntansfull som ett barn sprang jag och alla i sällskapet in på Gröna Lund och köpte åkband. Nu skulle här åkas! Först fick de små åka lite karusell och sedan lovade jag att åka Vilda Musen med min tioåriga kusin. Efter att ha köat en lång stund var det äntligen vår tur. Inte ens där anade jag något.

...

Jag blundade och skrek högt hela åkturen.

Jag säger det igen: HELA åkturen.

Och den tog aldrig slut.

Snacka om patetiskt! Alla som åkte var minst 110 cm lång och den som skrek var undertecknad. 173 cm lång. Efter att ha klivit ur den pyttelilla vagnen som åkt runt runt horribelt högt upp i luften så kunde jag inte röra mig på flera minuter. Hela jag darrade som ett stort asplöv. Benen var som gelé. Jag bara frågar mig: vad f-n är det som hänt med mig?? Jag har alltid älskat allt på Grönan. Åkt allt och njutit. Skrattat. Skrattat ännu mera. Gnällt på fjantiga vänner som bara stått och tittat på.

Förlåt.

Någon med psykolog-ambitioner som har några idéer om vad jag lider av?