05.20

05.20 vaknade liten dotter och var kissnödig. Vi kilade till badrummet och när vi precis var klara så kom vår kattyngling Tusse in och undrade vad som stod på. Liten dotter lyfte genast upp honom på sitt vanliga kast-med-liten-katt-sätt och han lät sig hållas. Jag hyssjade dock och sade att vi skulle sova mera och katten åkte ner på golvet.

Men.

Katten hade just ätit VÄLDIGT mycket mat. Han började hulka och jag lyfte upp honom, han hulkade mera, och jag irrade runt på övervåningen och försökte komma på vad jag skulle göra med honom. Inom några sekunder hade han hunnit kräkas både i biblioteket och i badrummet. Behöver jag säga att det hade varit bättre att låta honom kräkas några centimeter från golvet istället för drygt en meter uppe i luften??

Medan jag hämtade papper för att ta reda på eländet, här, här, och där, hade den lille galningen börjat äta upp det som just kommit upp. De torra kattkulorna som han just ätit och kräkts upp var ju en piece of cake att ta reda på. En hög. Två högar. Sedan till den sista högen där galningen fortfarande stod och försökte få i sig igen. Den sista kräkkaskaden var inte kattkulor. Jag är 99,9% säker på det. Jag hittade nämligen ett råttben som låg där och inte ville bli uppätet igen. Vad resten av kräkan bestod av undersökte jag inte. Blunda. Torka. Torka. Spola bort. Sade jag att jag inte åt någon frukost i morse?

Jag som tyckte att kattungar var söta. Förut.